<< tillbaka
Javascript-programeringsspråket är inte på i webbläsaren. Webbsidor fungerar inte nödvändigtvis till alla delar utan javascript.
Stadsdirektör Jukka Peltomäki 1.8.2011 - 19.9.2011 Stadsdirektör Juhani Paajanen 2003–2011 Stadsdirektör Erkki Rantala 1997–2002 Stadsdirektör Pirjo Ala-Kapee 1989–1997 Stads- och kommundirektör Lauri Lairala 1961–1989 Kommundirektör Lauri Korpinen 1957–1961
De äldsta skriftliga uppgifterna om Helsinge sockens område härstammar från 1300-talet. Namnet på socknen, Helsinge, förekommer som namn på ett vattendrag redan innan socknen uppkom, då i namnformen Helsingaa. Namnet på ån kom snart att bli en term som syftade på hela området. Helsingaa omnämns i brevet för första gången den 15.5.1351. Då kung Magnus Eriksson donerade laxfiskerättigheterna i Helsingå till cistercienserklostret i Padis. Enligt detta datum firas Vanda-dagen.
Kyrkosocknen Helsinge uppstod under 1370-90 -talen. Den första kyrkoherden i Helsinge omnämns 1395.
Från 1400-talet finns det ett flertal dokument, vilka bekräftar att Helsinge socken blivit en egen kyrko- och förvaltningssocken. Helsinge sockens kyrka, namngiven efter S:t Laurentius, omnämns första gången 1401, när representanter för en frälselsläkt skänker en skattmark jord i Räckhals. Avsikten var att kyrkan skulle hålla själamässor för donatorerna och deras familjer. Kyrkbyn och kyrkan låg där alla trafikleder möttes. Förbi gick såväl Stora kustvägen eller Kungsvägen från Åbo till Viborg, liksom vägen från kusten till Tavastland. I närheten sammanstrålar dessutom Vanda och Kervo åar.
1428 återköpte biskopen i Åbo rättigheterna i området från klostret i Padis. Detta bidrog till att en ny kyrka av sten uppfördes i stället för den gamla i trä. Dagens S:t Lars byggdes färdigt omkring 1460, förutsättningarna för kyrkobygget låg i att Helsinge socken växte till i välmåga under 1400-talets gång. Det var framförallt handeln på Reval, den närmaste storstaden, som bidrog till den ökande välmågan.
Kung Gustav Wasa grundade 1550 staden Helsingfors vid Helsingås mynning, mittemot Reval. Vid början av 1530-talet hade Helsinge tack vare sina produkter och sitt förmånliga läge utvecklats till en av de mest betydande knutpunkterna för den nyländska bondeseglationen på Reval. Avsikten med den nya handelsplatsen var att bryta den handelshegemoni som dominerades av hanseaterna i Reval, liksom att fungera som centralort i handeln med Ryssland, Östersjöländerna och Mellaneuropa. Därmed skulle inkomsterna från handeln direkt tillfalla den svenska kronan.
Det Helsingfors som låg på Gammelstadens plats kom aldrig att bli den ekonomiska framgång man hoppats på. Grundandet av Helsingfors blev dock en vändpunkt i Helsinge sockens historia: med tiden kom Helsingfors att växa förbi modersocknen och ersätta alla de tidigare centralorterna.
I och med freden i Stolbova blev Sverige en stormakt och Östersjön i praktiken ett svenskt innanhav. Tack vare herredagen i Helsingfors 1616 fick Helsingfors följande år stapelrättigheter för utlandshandeln. De från och med 1621 ständigt pågående krigen i Polen och Tyskland medför att allt fler förmåner överförs till adeln som ersättning för ryttare och fotsoldater till arméerna. Vid denna tid uppkommer flera stora adelsgårdar inom Helsinge socken: Westerkulla, Håkansböle, Linna och Katrineberg, dessa kunde omfatta mer än ett dussintal byar.
Trots de nyvunna stapelrättigheterna var olägenheterna med Helsingfors placering vid Gammelstadsforsen så många, att man beslöt att flytta hela staden till Estnässkatan 1640. Flyttningen sträckte sig över en period på flera år. Det nya Helsingfors fick bidrag i form av flera hemman från socknen, 1644 överfördes hela Tölö by till Helsingfors. För att stötta upp Helsingforsförsamlingens ekonomi anslöts 1652 hela Helsinge kyrkosocken som ett annex till stadsförsamlingen i Helsingfors och de sammanslagna församlingarna fick en gemensam kyrkoherde. Denna symbios kom att fortleva i över 200 års tid.
1713, under Stora ofreden besattes Helsingfors och Helsinge av ryssarna. De flesta ståndspersonerna i socknen flydde till Sverige. Hälften av alla hemman i Helsinge stod öde. En del av invånarna flydde med boskap och egendom till skogarna i närheten. När man fann att de ryska erövrarna avsåg att slå sig ner i landet för gott, återvände sockenborna till sina gårdar och fogade sig i sitt öde. Undantag fanns också, helsingebon och motståndsmannen Staffan Löfving fortlever som en legend inom litteraturen. I och med att ockupationen drog ut på tiden kom förhållandena att stabilisera sig. Hösten 1721 slöts freden i Nystad. Den svenska förvaltningsapparaturen satte åter i gång och återuppbyggandet av den utarmade socknen sattes igång. En kortare ockupationsperiod genomlevdes senare, kallad lilla ofreden 1742-43. Det avgörande skedet i kriget kom att starkt beröra Helsinge, eftersom den ryska armén omringade Helsingfors och de svenska försvararna tvingades kapitulera.
Trots allt kom Helsinge under 1720- och 30-talen att utvecklas till ett av de viktigaste centren för den tidiga industrialismens framväxt i Finland. De vattensågar som byggdes här utgjorde en för denna tid betydande koncentration av exportindustri. Förutom till Mellaneuropa riktade sig exporten under seklets andra hälft mot nya marknader i Medelhavs-området. I närområdet återfanns också en annan viktig avsättningsort för produkterna från socknen: bygget av Sveaborg krävde såväl arbetsinsatser som enorma mängder produkter av det som både jordbruket och de tidiga industriidkarna förmådde producera - livsmedel, brännvin, trä, tegel och kalk. Samtidigt övergick en betydande del av herrgårdarna i Helsinge i de nyrika borgarnas och officerskårens ägo.
Redan under 1700-talet hittades förekomster av malm inom Helsinges gränser. I början av 1800-talet grundades gruvor och en masugn för att utvinna dessa naturrikedomar, Wanda Bruk. Detta gjorde att socknen på några årtionden blev Finlands viktigaste område för bergsindustri.
Helsinge sockens utveckling påverkades allra mest av att huvudstaden flyttades till Helsingfors 1812 i och med att Finland kommit under rysk överhet. Likaså utgjorde invigningen av järnvägen Helsingfors-Tavastehus 1862 en viktig milstolpe. Ännu 1805 hade Helsinge socken med sina 4840 invånare utgjort den största förvaltningsenheten inom området. Sveaborg den näststörsta med 4606 invånare och Helsingfors den minsta med sina 4337 invånare. Vid ingången av 1865 hade socknen omkring 7000 invånare, medan invånarmängden i Helsingfors redan uppgick till 23 000 personer. Samma år fick Finland en ny kommunalvförvaltning och den gamla socknen omvandlades till Helsinge landskommun. I samma veva frigjorde sig också församlingen från stadsförsamlingen i Helsingfors.
Den första järnvägen i Finland blev färdig i början av 1862 och kom snart att allt fastare sammanlänka Helsinge kommun med utvecklingen i Helsingfors. I Dickursby hade man rest ett ståtligt stationshus i tegel, planerat av länsarkitekt Carl Albert Edelfelt. Stationen är det enda exemplet på stationsarkitektur i tegel utmed Helsingfors-Tavastehusbanan som bibehållit sitt ursprungliga utseende. Den andra stationen efter Helsingfors kom att byggas just i Dickursby, eftersom man redan i inledningsskedet av järnvägsbygget utgått från att Dickursby utvecklas till en tätort. Tack vare järnvägen inleddes i Dickursby och de närliggande områdena en utveckling till tätorts- och industriområden under 1890-talet.
Järnvägen utgjorde en betydande faktor i urbaniseringen av Helsinge kommun. Före den stora inkorporeringen 1946, då en tredjedel av landområdet och två tredjedelar av befolkningen i Helsinge kommun överfördes till Helsingfors, fungerade Malm och Sockenbacka som kommunens två centralorter, bäggedera utmed järnvägsspåren. På motsvarande vis utvecklades det under 1930-talet industrialiserade Dickursby till ett nytt kommuncentrum i början av 1950-talet. Tillväxten i Räckhals, Korso och senare Björkby utgick likaså från stambanan. Uppkomsten av de stora förorterna i västra Vanda under 1960- och 70-talen utgick från en helt ny järnvägssträckning. Stadsstrukturens utveckling i Vanda styrdes också i mycket hög grad av byggandet av en flygplats mitt i kommunen. Den nya flygplatsen togs i bruk strax före olympiaden1952.
Som en följd av krigen 1939-45 hade en rad med bostadsområden uppstått redan under 40-talet, avsedda för evakuerade, frontmän och de helsingforsare som sökt sig till rymligare boendeförhållanden än vad bostadsregleringens trångbodda Helsingfors hade att erbjuda. Detta byggande gällde oftast enfamiljshus och skedde på invånarnas eget initiativ. De första höghusklungorna växte fram i slutet av 1950-talet i Dickursby, Brännmalmen och Fagersta. Därefter forsade höghusbyggandet på, med den kraftiga tillströmningen av inflyttade från landsorten. Under toppåret 1970 växte befolkningsmängden med över 10 000 nya invånare. Av den gamla socknen och kommunen Helsinge blev det en köping 1972 och Vanda stad 1974.
I Vanda stads vision inför 2000-talet står det att staden skall vara ett internationellt centrum för affärsverksamhet, logistik och kunnande, där det är gott för människor i olika åldrar att leva. En vision av detta slag ställer stora krav på såväl invånarna, som på dem som jobbar för staden. Samtidigt utmanar visionen till en vidareutveckling. Idag uppgår befolkningsmängden i Finlands fjärde största stad till 181 890 personer. Källor: Tuula Hockman: Till hjälp för själarna och för S:t Larskyrkans bästa. Historia om till kyrkan donerad mark i Räckhals och Lövö. Helsingfors 2001. Gunvor Kerkkonen: Helsinge medeltid. Helsinge sockens historia I. Borgå 1965. Markku Kuisma: Helsinge sockens historia. Från tillkomsten av det gamla Helsingfors till Stora ofreden 1550 - 1713. Jyväskylä 1990. Markku Kuisma: Helsinge sockens historia III. Från Stora ofreden till landskommunens uppkomst 1713-1865. Jyväskylä 1991. Teresa Leskinen (red.): Seuraavana Tikkurila! Edelfeltin asemasta museoksi. Vantaan kaupunginmuseon julkaisuja 13. Jyväskylä 2003. Aulikki Litzen - Jukka Vuori: Helsinge kommuns historia 1865-1945. Från kommunalreformen til den stora marköverlåtelsen. Jyväskylä 1997. Eino E. Suolahti: Ensimmäinen Vironniemen Helsinki. Helsingin kaupungin historia I. Helsinki 1950. Statistisk årsbok för Vanda stad 2002. 29 årgången. Vanda 2003.
